Existentialismen är en filosofisk och litterär strömning som är inriktad på att analysera den mänskliga existensen och som betonar principerna om frihet och individuellt ansvar, vilka ska analyseras som fenomen som är oberoende av abstrakta kategorier, vare sig de är rationella, moraliska eller religiösa.

Enligt Filosofiskt lexikon I Nicola Abbagnanos verk samlar existentialismen olika tendenser som, trots att de har ett gemensamt syfte, skiljer sig åt i sina antaganden och slutsatser. Därför kan vi tala om två grundläggande typer av existentialism: religiös eller kristen existentialism och ateistisk eller agnostisk existentialism, som vi återkommer till senare.

Existentialismen som historisk tankeströmning började på 1800-talet, men nådde sin höjdpunkt först under 1900-talets andra hälft.

Kännetecken för existentialismen

Trots existentialismens heterogena karaktär har de tendenser som har manifesterats vissa gemensamma drag. Låt oss lära känna de viktigaste av dem.

Existensen föregår essensen

Existentialismen anser att människans existens föregår väsendet och går därmed en annan väg än den västerländska filosofin, som fram till dess förklarat meningen med livet genom att postulera transcendentala eller metafysiska kategorier (som begreppet idé, gudar, förnuft, framsteg eller moral), som alla är externa och föregår subjektet och dess konkreta existens.

Livet segrar över det abstrakta förnuftet

Existentialismen motsätter sig rationalism och empirism, som är inriktade på att värdera förnuft och kunskap som en transcendent princip, oavsett om detta betraktas som existensens utgångspunkt eller som dess vitala inriktning.

Existentialismen motsätter sig förnuftets hegemoni som grund för den filosofiska reflektionen. Ur existentialismens perspektiv kan den mänskliga erfarenheten inte villkoras av en absolutisering av en av dess aspekter, eftersom det rationella tänkandet som en absolut princip förnekar subjektivitet, passioner och instinkter, som är lika mänskliga som medvetandet. Detta ger denockså en anti-akademisk karaktär i motsats till positivismen.

En filosofisk titt på ämnet

Existentialismen föreslår att den filosofiska blicken ska riktas mot subjektet självt och inte mot överindividuella kategorier. På så sätt återgår existentialismen till att betrakta subjektet och hans sätt att existera i universum som en individuell och individualiserad erfarenhet. Den kommer därför att vara intresserad av att reflektera över existensens motiv och sättet att assimilera det.

Han förstår alltså den mänskliga existensen som ett situerat fenomen, och därför vill han studera själva existensens villkor i termer av dess möjligheter, vilket enligt Abbagnano omfattar "en analys av de vanligaste och mest grundläggande situationer som människan befinner sig i".

Frihet att bestämma utifrån

Om existensen föregår essensen är människan fri och oberoende av varje abstrakt kategori. Friheten måste därför utövas på grundval av individuellt ansvar, vilket skulle resultera i en solid etik, även om den är oberoende av en tidigare föreställningsvärld.

För existentialismen innebär frihet således att man är fullt medveten om att personliga beslut och handlingar påverkar den sociala miljön, vilket gör oss gemensamt ansvariga för gott och ont. Därav Jean-Paul Sartres formulering, enligt vilken Frihet är totalt ansvar i absolut ensamhet. Människan är dömd att vara fri", det vill säga: "Människan är dömd att vara fri".

Existentialisternas påstående bygger på en kritisk läsning av historiska krig, vars brott har rättfärdigats på grundval av abstrakta, övermänskliga eller överindividuella kategorier, såsom begreppen nation, civilisation, religion, evolution och så vidare.

Existentiell ångest

Om rädsla kan definieras som rädslan för en konkret fara, är ångest rädslan för sig själv, oron för konsekvenserna av ens handlingar och beslut, rädslan för en tillvaro utan tröst, rädslan för att göra irreparabel skada eftersom det inte finns några ursäkter, rättfärdiganden eller löften. Existentiell ångest är på sätt och vis det som ligger närmast svindel.

Typer av existentialism

Vi har sagt att de olika existentialismerna enligt Abbagnano har samma mål att analysera den mänskliga existensen, men att de skiljer sig åt i sina antaganden och slutsatser. Låt oss titta närmare på detta.

Religiös eller kristen existentialism

Den kristna existentialismen har den danske Søren Kierkegaard som föregångare. Den bygger på en analys av subjektets existens ur ett teologiskt perspektiv. För den kristna existentialismen är universum paradoxalt. Den förstår att subjektet måste förhålla sig till Gud oberoende av moraliska föreskrifter, genom att fullt ut utnyttja sin individuella frihet. I denna mening är människanmåste konfronteras med beslutsfattande, en process som ger upphov till existentiell ångest.

Bland dess viktigaste företrädare, förutom Kierkegaard, finns Miguel de Unamuno, Gabriel Marcel, Emmanuel Mounier, Karl Jaspers, Karl Barth, Pierre Boutang, Lev Sjestov, Nikolai Berdjajev.

Teistisk existentialism

Den ateistiska existentialismen förkastar varje form av metafysiskt rättfärdigande av tillvaron och står därför i strid med den kristna existentialismens teologiska perspektiv och med Heideggers fenomenologi.

Utan metafysik eller framsteg skapar både utövandet av friheten enligt Sartre och existensen obehag, trots dess etiska strävan och värderingen av mänskliga och sociala relationer. På så sätt öppnar den ateistiska existentialismen dörren för diskussionen om ingenting, för känslan av övergivenhet eller hjälplöshet och obehag. Allt detta i samband med denexistentiell ångest som redan formulerats i den kristna existentialismen, om än med andra motiveringar.

Bland representanterna för den ateistiska existentialismen är de mest framträdande Simone de Beauvoir, Jean Paul Sartre och Albert Camus.

Du kanske också är intresserad av: Simone de Beauvoir: vem hon var och hennes bidrag till feminismen.

Existentialismens historiska sammanhang

Existentialismens uppkomst och utveckling är nära kopplad till den västerländska historiens process. För att förstå den är det därför värt att förstå sammanhanget. Låt oss se.

Bakgrund till existentialismen

Under 1700-talet inträffade tre grundläggande fenomen: den franska revolutionen, den industriella revolutionen och utvecklingen av upplysningen, en filosofisk och kulturell rörelse som förespråkade förnuftet som en universell princip och grunden för livshorisonten.

Upplysningen såg kunskap och utbildning som mekanismer för att befria mänskligheten från fanatism och kulturell efterblivenhet, vilket innebar en viss etisk upprustning som förespråkades utifrån förnuftets universalitet.

Men redan på 1800-talet stod det klart att dessa fanor (förnuft, industrialiseringens ekonomiska framsteg, republikansk politik etc.) inte kunde förhindra västvärldens moraliska förfall. Under 1800-talet uppstod därför många rörelser som kritiserade det moderna förnuftet, såväl konstnärliga som filosofiska och litterära.

Se även Dostojevskijs Brott och straff.

1900-talet och formuleringen av existentialismen

Omställningen av de tidigare århundradenas ekonomiska, politiska och tankesystem, som förespeglade en rationell, moralisk och etisk värld, gav inte de förväntade resultaten, utan världskrigen följde, omisskännliga tecken på västerlandets moraliska förfall och alla dess andliga och filosofiska rättfärdiganden.

1900-talets existentialister som levde under andra världskriget konfronterades med bevisen på att moraliska och etiska system baserade på abstrakta värden var förfallna.

De mest representativa författarna och verken

Existentialismen började mycket tidigt, på 1800-talet, men ändrade successivt sina tendenser. Det finns alltså olika författare från olika generationer, som utgår från en annan synvinkel, delvis som en följd av deras historiska tid. Låt oss se de tre mest representativa av dem i detta avsnitt.

Søren Kierkegaard

Søren Kierkegaard, dansk filosof och teolog, född 1813 och död 1855, är den författare som öppnade vägen för det existentialistiska tänkandet. Han var den förste att hävda att filosofin måste se till individen.

För Kierkegaard måste individen finna sanningen i sig själv, utanför den sociala diskursens bestämningar. Detta är den nödvändiga vägen för att finna sin egen kallelse.

Kierkegaard rör sig alltså mot subjektivitet och relativism, även om han gör det ur ett kristet perspektiv. Bland hans mest framstående verk finns följande Begreppet nödsituation y Rädsla och bävan .

Friedrich Nietzsche

Friedrich Nietzsche var en tysk filosof som föddes 1844 och dog 1900. Till skillnad från Kierkegaard förkastade han alla kristna och religiösa åskådningar i allmänhet.

Nietzsche förkunnar Guds död genom att analysera den västerländska civilisationens historiska utveckling och dess moraliska dekadens. Utan gud eller gudar måste subjektet självt finna meningen med livet och dess etiska berättigande.

Nietzsches nihilism relativiserar transcendensen av ett enda absolut värde inför dess oförmåga att ge ett enhetligt svar på civilisationen. Detta ger en fruktbar grund för undersökning och sökande, men medför också existentiell ångest.

Bland hans mest kända verk finns följande: Så talar Zarathustra y Tragedins födelse .

Simone de Beauvoir

Simone de Beauvoir (1908-1986) var en filosof, författare och lärare som var en ledande förespråkare för 1900-talets feminism. Det andra könet y Den trasiga kvinnan .

Jean-Paul Sartre

Jean-Paul Sartre, född 1905 i Frankrike och död 1980, är den mest emblematiska representanten för 1900-talets existentialism. Han var filosof, författare, litteraturkritiker och politisk aktivist.

Sartre definierade sitt filosofiska synsätt som humanistisk existentialism. Han var gift med Simone de Beauvoir och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1964. Han är mest känd för att ha skrivit trilogin Frihetens vägar och romanen Illamående .

Albert Camus

Alberta Camus (1913-1960) var en filosof, essäist, romanförfattare och dramatiker vars viktigaste verk inkluderar följande: Utlänningen , Pest , Den första mannen , Brev till en tysk vän .

Du kanske också är intresserad av: Utlänningen av Albert Camus

Miguel de Unamuno

Miguel de Unamuno (1864-1936) var en spansk filosof, romanförfattare, poet och dramatiker, känd som en av de viktigaste personerna i 98-talsgenerationen. Fred i kriget , Dimma , Kärlek och pedagogik y Tant Tula .

Andra författare

Många författare betraktas av kritiker som existentialister, både på filosofisk och litterär nivå. Många av dem kan ses som föregångare till denna tankelinje enligt sin generation, medan andra har uppstått ur Sartres idéer.

Andra viktiga namn inom existentialismen är författarna Dostojevskij och Kafka, Gabriel Marcel, spanjoren Ortega y Gasset, Leon Chestov och Sartres fru Simone de Beauvoir.

Du kanske också är intresserad av:

• 7 viktiga verk av Jean-Paul Sartre.
• Existentialismen är en humanism, av Jean-Paul Sartre.